Perfektion

Embedded Video

Blogged with Flock

Berlin och Frankrike

Idag åker en av våra, Julia, till le France, nästa måndag gör jag samma sak, och måndagen därpå åker min syster. I början av augusti åker halva stockholm till Berlin.

Varför?

Jo, jag skulle tippa på att europa först nu, någon gång kring millenieskiftet har börjat hämta sig från krigsåren, för vi sprudlar av kreativitet. Framförallt då just electrokidsen i frankrike, och ravearna i östberlin. Ok, det kanske inte är därför man åker dit, men erkänn att man tänkt mer och mer på dessa ställen på jorden ungefär samtidigt som man började bry sig om de hade ett schysst klubbliv, coola människor och en egen prägel på vad som kan ses som den "nya" europeiska musiken...

Fast vad vet jag om vad andra tycker och tänker, jag spekulerar bara. För allt sitter nog i vårat undermedvetna.

80talet var underbart. Jag vill informera: Det gömmer sig faktiskt en bra låt här.

Nej. Nej. Nej.

Triangelfilm har begärts i konkurs. Det är nu ett allmänt känt faktum.
Först idag slår det mig: Kvalitetsfilmer som David Lynch's "Inland Empire" och Wong Kar-Wais "My blueberry nights" kommer inte att gå upp på svenska biografer.
Först ville jag bara gråta. Nu har jag samlat mig. När jag delar med mig av min sorg till pappa och Henning påminner de mig om DVD.
DVD?
Seriöst?
Nej. Ni fattar inte grejen.
Okej, det är synd att vi inte kan se filmerna på bio. Men det är inte grejen. Grejen är att Sverige ska föreställa ett relativt kulturellt land där konst betyder något.
Det är så jävla förnedrande att kritikerrosade, prisade filmer ska behöva gå direkt till DVD. Jag blir så ledsen. Fattar ni vad triangelfilm har gett oss över åren?
Så jävla mycket bra film. Ni kommer att märka skillnaden.

Det allra värsta är att det egentligen inte finns någon att skylla på.
De på Triangelfilm gjorde några ekonominska misstag. Det finns vad jag vet ingen ond konspiration. Hela Astoria Cinemas-fiaskot var väl antagligen boven i dramat.

Jag SKA sluta tjata, men jag vill bara att alla tar en stund och tänker på vilken kulturkatastrof detta är för sverige. Det är lätt att man bara tänker på det som ett företag som gått i konkurs, men det är mycket mer än så.
Så var nedstämda ett tag, är ni snälla.
En tyst minut för ett av Sveriges bästa filmbolag, någonsin.

Ruset

Stulet från min ensamblogg. Baudelaire skrev såhär:
"Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det det gäller.
För att inte känna tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er!"

Såhär en Söndagkväll va!

Jesper Waldersten

Oho! Vad kulturaliteten spirar inom oss. 6 personer, en blogg och inga inlägg. Därför måste jag göra slag i saken.

Jag tycker alla ska gå till kulturhuset och se Jesper Walderstens utställning: Här kommer jag

Den är faktiskt väldigt härlig, rolig, läskig, obehaglig, sexig och konstig. Och om man gillar Jan Stenmark, gillar man defenitivt detta! Dessutom är det gratis, vilket man bör ta vara på, eftersom man numera oftast behöver massvis av pengar för att få uppleva nånting alls bortsett från reklamskyltar och fågelbajs, sen vi fick vår nya underbara rege... nej.. kulturblogg var det ja.

Ner med trevligheten.

Ibland får man förnimmelser. Det händer många. Det kan t.ex handla om en plötslig insikt om dagens samhälle eller upptäckten av en ny trend.
Idag upptäckte jag hur överskattat det är att vara trevlig. Jag tror att det om ett litet tag kommer kännas ännu mer rätt i tiden. Det här är bara den första lilla föraningen. Det började med att jag och Axel satt på café 44 och avnjöt en latte och en sallad. En skabbig gubbe kom fram och började snacka om sitt liv på gatan och sin dotter i Sydney och what not och jag insåg att jag inte orkade lyssna, så istället för att ta mig i kragen och spetsa öronen vilket jag normalt skulle ha gjort, stack jag till honom en 20-lapp och lät mitt sinne vandra medan jag nickade förstrött.
Vanligtvis skulle jag ha sett honom som ett tecken, eller en möjlighet att lära sig något om livet (vi har sett det i filmer, uteliggare är visa och ibland förklädda gudar). Detta kanske inte verkar som ett typiskt exempel på att inte vara trevlig, han fick ju vad han var ute efter. Men vad jag menar är att många (speciellt kvinnor om jag får generalisera, och speciellt jag) har ett behov av att vara sådär alldeles förtjusande underbart trevliga och givande.

Senare på eftermiddagen fick jag veta att en släkting till mig hade klantat sig lite i kommunikationen med en annan släkting till mig. Grejen var att detta förstörde större delen av mina sommarplaner, vi skulle nämligen ha bott hos dem.
Normalt sett skulle jag ha varit superförstående och tacksam och "nej men det är ju ingen självklarhet att ni måste ställa upp!" men den här gången sket jag i det. Jag blev sur, och det var så jävla skönt.
Jag tror att slutet på den överdrivna trevligheten är början till en ny, avslappnad och ärlig livsföring. Jag är inte speciellt bra, jag är inte en god människa och från och med nu är jag inte trevlig i onödan. Och jag tror att jag kommer märka att det går väldigt bra ändå. Dessutom tycker jag att alla ska göra som jag, det blir jävligt mycket enklare då.
Vad har det här med kultur att göra? ALLT.
Det är ett blivande kulturellt fenomen. No more bullshit.