Idag upptäckte jag hur överskattat det är att vara trevlig. Jag tror att det om ett litet tag kommer kännas ännu mer rätt i tiden. Det här är bara den första lilla föraningen. Det började med att jag och Axel satt på café 44 och avnjöt en latte och en sallad. En skabbig gubbe kom fram och började snacka om sitt liv på gatan och sin dotter i Sydney och what not och jag insåg att jag inte orkade lyssna, så istället för att ta mig i kragen och spetsa öronen vilket jag normalt skulle ha gjort, stack jag till honom en 20-lapp och lät mitt sinne vandra medan jag nickade förstrött.
Vanligtvis skulle jag ha sett honom som ett tecken, eller en möjlighet att lära sig något om livet (vi har sett det i filmer, uteliggare är visa och ibland förklädda gudar). Detta kanske inte verkar som ett typiskt exempel på att inte vara trevlig, han fick ju vad han var ute efter. Men vad jag menar är att många (speciellt kvinnor om jag får generalisera, och speciellt jag) har ett behov av att vara sådär alldeles förtjusande underbart trevliga och givande.
Senare på eftermiddagen fick jag veta att en släkting till mig hade klantat sig lite i kommunikationen med en annan släkting till mig. Grejen var att detta förstörde större delen av mina sommarplaner, vi skulle nämligen ha bott hos dem.
Normalt sett skulle jag ha varit superförstående och tacksam och "nej men det är ju ingen självklarhet att ni måste ställa upp!" men den här gången sket jag i det. Jag blev sur, och det var så jävla skönt.
Jag tror att slutet på den överdrivna trevligheten är början till en ny, avslappnad och ärlig livsföring. Jag är inte speciellt bra, jag är inte en god människa och från och med nu är jag inte trevlig i onödan. Och jag tror att jag kommer märka att det går väldigt bra ändå. Dessutom tycker jag att alla ska göra som jag, det blir jävligt mycket enklare då.
Vad har det här med kultur att göra? ALLT.
Det är ett blivande kulturellt fenomen. No more bullshit.
No comments:
Post a Comment