Nej. Nej. Nej.

Triangelfilm har begärts i konkurs. Det är nu ett allmänt känt faktum.
Först idag slår det mig: Kvalitetsfilmer som David Lynch's "Inland Empire" och Wong Kar-Wais "My blueberry nights" kommer inte att gå upp på svenska biografer.
Först ville jag bara gråta. Nu har jag samlat mig. När jag delar med mig av min sorg till pappa och Henning påminner de mig om DVD.
DVD?
Seriöst?
Nej. Ni fattar inte grejen.
Okej, det är synd att vi inte kan se filmerna på bio. Men det är inte grejen. Grejen är att Sverige ska föreställa ett relativt kulturellt land där konst betyder något.
Det är så jävla förnedrande att kritikerrosade, prisade filmer ska behöva gå direkt till DVD. Jag blir så ledsen. Fattar ni vad triangelfilm har gett oss över åren?
Så jävla mycket bra film. Ni kommer att märka skillnaden.

Det allra värsta är att det egentligen inte finns någon att skylla på.
De på Triangelfilm gjorde några ekonominska misstag. Det finns vad jag vet ingen ond konspiration. Hela Astoria Cinemas-fiaskot var väl antagligen boven i dramat.

Jag SKA sluta tjata, men jag vill bara att alla tar en stund och tänker på vilken kulturkatastrof detta är för sverige. Det är lätt att man bara tänker på det som ett företag som gått i konkurs, men det är mycket mer än så.
Så var nedstämda ett tag, är ni snälla.
En tyst minut för ett av Sveriges bästa filmbolag, någonsin.